Vid 1900-talets början var bostadsförhållandena i Stockholm dåliga och trångboddheten var stor. Trots en ökad bostadsproduktion förbättrades inte bostadsförhållandena, på grund av en samtidigt ökande befolkning. De värst utsatta var mindre bemedlade, ofta barnrika familjer. Befolkningsökningen ledde till en larmrapport, Kris i befolkningsfrågan (1934), skriven av makarna Myrdal som tog upp de usla bostadsförhållandena.

När Socialdemokraterna kom till makten 1932 startades en bostadssocial utredning, där Gunnar Myrdal ingick. Utredningen konstaterade att en stor del av befolkningen i städerna levde under miserabla förhållanden.

1935 kom ett förslag från utredningen som gick ut på att bygga billiga hyresbostäder åt de mest trångbodda familjerna.  Statens lågräntepolitik möjliggjorde finansiering för de privata bostadsbyggnadsföretagen.

Funktionalismens smalhus

De förstäder som under 30-talet växte upp runt om i Stockholm skulle komma att kallas smalhusstäder. Husen byggdes enligt funktionalismens principer. Det mest karaktäristiska för de nya husen var den tunna byggnadskroppen med ett djup på 8-10 meter. Fasaderna var släta och naturen runt omkring sparades. Lägenheterna var små och rationella med fönster i (minst) två väderstreck med ett badrum, ett litet kök, enbart för matlagning och en separat matvrå och ett vardagsrum för umgänge.

De smala husen väckte debatt och avsky hos många. En del invände mot statens monopolistiska förhållningssätt och det funktionalistiska byggnadsidealet. Många uppskattade dock de funktionella smalhusen med sina nya lägenhetslösningar, genomgående lägenheter och byggnadskroppar lätta att anpassa i terräng och orientering.

Makarnas Myrdals inblandning i arbetet med att skapa nya bostäder har gjort att husen ibland kallas för Myrdalshus.

Barnrikehusen

Större delen av de smalhus som byggdes under perioden 1934-46 byggdes av privata byggnadsmästare som sedan upplät dem till privata fastighetsägare eller bostadsrättsföreningar. Ett viktigt undantag från denna regel var dock de statligt subventionerade s.k. barnrikehusen. Möjligen var det också bara just dessa som i verklig mening kom att bli billiga bostäder, för just de mindre bemedlade.

Som villkor för att få hyra en tvårumslägenhet i ett barnrikehus skulle familjen ha minst tre barn. Att man stoppade in en familj på minst fem personer på 45 kvadratmeter kan ju tyckas snarare understödja trångboddheten. Smalhusstäderna och i synnerhet barnrikehusen fick snabbt en ”fattigstämpel”.

De under trettiotalet tillkomna barnrikehusen i Stockholm byggdes och förvaltades av ett för ändamålet nyskapat kommunalt bostadsföretag, AB Stockholmshem. Tillsammans med kommunala AB Familjebostäder uppförde AB Stockholmshem under åren 1934-46 5700 lägenheter i Stockholm, de flesta smalhus.

För barnrikehusen ställde staten gratis tomtmark till förfogande. Staten lämnade lån och betalde även 30-70 procent av hyran i form av årliga familjebidrag. Byggandet av särskilda barnrikehus enligt 1936 års modell fortsatte fram till 1946 då den statliga bostadspolitiken förändrades till en politik som eftersträvade en mer allmänt god bostadsstandard.

(Källa: Ingemar Johansson, Stockholms bebyggelsehistoria och Nordiska Museet, Möblerade rum).